Födelsedagsfest med förhinder

...grönvita sidan upp! fyller tre år idag; vi vet om det tack vare Facebook, för ju äldre vi blir desto mindre intresserade blir vi av att högtidlighålla meningslösa datum, men eftersom vi blivit gratulerade både här och där blir vi inspirerade att ta en tillbakablick. Men först av allt; en tillbakablick på kvällens match.

Det var lite av ett mikrokosmos av alla tders Bajen vi fick se under 90 minuter. 45 briljanta minuter - vad vi skulle kategorisera som the best since Enköping. Och 45 minuter som var ungefär lika jävliga som Syrianska och Hertzöga sammanslagna. Det blev inte "Gefle hemma", men onekligen ett besök i The Twilight Zone.

De som kan gå hem med full lön är Petter Andersson, Lolo Chanko och Charlie Davies. Resten tog halvdag och kompade ut. Kul för dem, mindre kul för oss.

***

Okej. Det är som bekant inte första gången vi ser väsentliga saker hända - på helt fel sätt - under de där 15 minuterna mellan första och andra halvlek. Så för framtida bruk har vi ett förslag; om Bajen leder med två eller tre eller fler baljor efter 45 minuter - bryt mönstret. Beordra joggning runt planen hela kvarten. Kör intervall mellan kortlinje och mittplan där den snabbaste slipper bära koner på nästa träning. Vafan som helst bara spelarna inte vilar, softar, njuter och låter liknöjdheten smyga in i omklädningsrummet och lägga sig som bomull kring hjärnor och passningsfötter.

I alla fall; när slutsignalen ljöd stod Hammarby där som segrare, med tre poäng, och i tabellmässig bemärkelse är det det enda som räknas, såvida inte tabellen avgörs på målskillnad but we'll cross that bridge when we get to it.

***

Vi startade den här bloggen en varm och vacker julidag där Hammarbys på papperet starkaste startelva såg ut så här;

Runström - Piñones-Arce
Voldemort - Jensen - Andersson - Olsen
von Schleebrügge - Marteinsson - Gerrbrand - Stoor
Covic

och när vi tittar tillbaka kan vi se att rätt mycket har hänt. Den minst självklara spelaren i den där startelvan var Fredrik Stoor; bara en sådan sak. Nu sitter han i någon sorts guldsits i Rosenborg och Hammarby kan förhoppningsvis räkna med att få in mer från vidareförsäljningsklausulen än man fick när han såldes första gången. De flesta andra är i Danmark, eller nästan, vilket inte är så jävla konstigt med tanke på deras skattepolitik.
Tre år är en genomsnittlig kontraktslängd och under den tid vi bloggat har rätt så många kontrakt löpt ut och några nya kommit in. Vissa - som Gunnar Thor Gunnarsson, Toni Nhleko och inte minst Sebastian Eguren - har hunnit komma och gå igen, med varierande resultat, minst sagt.

Var det bättre förr? Det är en mycket bra fråga. Vi har märkt att det är svårare att dissa de uppenbara felen i Hammarby idag - om det är för att de inte längre finns kvar eller om Bajen har blivit bättre på att dölja dem är en helt annan sak. Sportsligt är vi ungefär detsamma då som nu; det svänger, på gott och ont, om Bajen, och den här säsongen är fortfarande tillräckligt ung för att det ska kunna sluta var som helst mellan första och sextonde plats (även om vi tror att 22 poäng är nog för att kontraktet ska vara säkrat... fast man vet ju aldrig).

Vi vet inte hur länge till vi orkar hålla på med det här; ibland tror vi att vi redan lagt av och i det här bloggträsket har vad som började som en plötslig nyck blivit något som tagit både mycket mer tid och många fler F5-tangenter än vi hade anledning att vänta oss. Vi har uppnått den övre medelåldern, så att säga. Egentligen letar vi bara efter en naturlig slutpunkt, så att vi kan lägga av med gott samvete. Det Andra G*ldet. Invigningen av den nya arenan. Ja, ni fattar. (cupseger? Njae, bara om vi är jävligt livströtta). Så det lär nog dröja ett par år till, som läget är nu.