Ryskt. Oortodoxt.
Vi hade rätt; det blev en match att se fram emot. I halvtid var det någon proffstyckare på tv:n som talade om "tillknäppt spel" och vi undrar i våra stilla sinnen om vi såg samma match.
För det där, gott folk, var fotboll.
Det var samma fotboll vi såg Ryssland förnedra Sverige med; nu mot, let's face it, bättre motstånd. Samma kompromisslösa malande i kombination med teknisk briljans och vi måste återigen dra upp en hockeymetafor. Arsjavin var Larionov, Pavljutjenko var Makarov, Kolodin var Krutov, Zhirkov var Fetisov och resten av laget fick turas om att vara Kasatonov; mest Torbinskij, tror vi. De visste var deras lagkamrater var hela tiden, slog passningar bakom ryggen till spelare de inte kunde ha sett och nästa gång någon talar om vikten av snabba omställningar är det den här matchen vederbörande ska visa på Youtube för att understryka sin poäng. Det tål att upprepas att kärnan i det ryska laget består av spelare från två (2) lag där det ena är Uefacupmästare, och att det här är så nära klubblagsfotboll på landslagsnivå vi kommer. Och ett klubblag har alltid uppenbara fördelar mot ett landslag...
Ja, som sagt, herrejävlar vilken fotboll det var. Hollands förstauppställning hade haft fem vilodagar, de var ändå helt uttömda efter van Nistelrooys kvittering. Ryssarna sprang och sprang och spelade one-touch, valde sällan den enklaste lösningen - de hade många fler felpass än holländarna, men de passningar som nådde fram var alltid konstruktiva och farliga som en uppretad GRU-agent. 1-0-målet var exakt samma grej som hände mot Sverige, ett fullständigt upprullat försvar där Semak kunde slå in den avgörande instickaren till Pavljutjenko som fram till dess hade sett ut lite som en världsfotbollens Charlie Davies när han brände läge efter läge efter läge, men det var lägen han lyckades ta sig fram till. Och när man gör mål är allt sådant glömt.
Arsjavin: vi saknar ord. Men vi får något religiöst i blicken, för det här tilldrar sig under en tid där världsfotbollen verkligen behöver ett par mirakel.
Det är inte ofta vi känner så längre när det inte handlar om Bajen, men det här är en match vi känner oss glada och priviligierade att ha fått se. Att Sverige behövde åka ut för att vi skulle få se den, ptja, shit happens.
***
Eftersom det här trots allt är en Hammarbyblogg så slår det oss nu att den här fotbollen, den ryska fotbollen, offrensiv med blixtsnabb one-touch, bollerövringar, kontringar i överljudsfart och magiska djupledspassningar, på en solid grund av übermänsklig kondition, just precis den här fotbollen är det som Tony Gustavsson drömmer om att Hammarby ska spela.
Det är en bit kvar.
Snart börjar Allsvenskan.
För det där, gott folk, var fotboll.
Det var samma fotboll vi såg Ryssland förnedra Sverige med; nu mot, let's face it, bättre motstånd. Samma kompromisslösa malande i kombination med teknisk briljans och vi måste återigen dra upp en hockeymetafor. Arsjavin var Larionov, Pavljutjenko var Makarov, Kolodin var Krutov, Zhirkov var Fetisov och resten av laget fick turas om att vara Kasatonov; mest Torbinskij, tror vi. De visste var deras lagkamrater var hela tiden, slog passningar bakom ryggen till spelare de inte kunde ha sett och nästa gång någon talar om vikten av snabba omställningar är det den här matchen vederbörande ska visa på Youtube för att understryka sin poäng. Det tål att upprepas att kärnan i det ryska laget består av spelare från två (2) lag där det ena är Uefacupmästare, och att det här är så nära klubblagsfotboll på landslagsnivå vi kommer. Och ett klubblag har alltid uppenbara fördelar mot ett landslag...
Ja, som sagt, herrejävlar vilken fotboll det var. Hollands förstauppställning hade haft fem vilodagar, de var ändå helt uttömda efter van Nistelrooys kvittering. Ryssarna sprang och sprang och spelade one-touch, valde sällan den enklaste lösningen - de hade många fler felpass än holländarna, men de passningar som nådde fram var alltid konstruktiva och farliga som en uppretad GRU-agent. 1-0-målet var exakt samma grej som hände mot Sverige, ett fullständigt upprullat försvar där Semak kunde slå in den avgörande instickaren till Pavljutjenko som fram till dess hade sett ut lite som en världsfotbollens Charlie Davies när han brände läge efter läge efter läge, men det var lägen han lyckades ta sig fram till. Och när man gör mål är allt sådant glömt.
Arsjavin: vi saknar ord. Men vi får något religiöst i blicken, för det här tilldrar sig under en tid där världsfotbollen verkligen behöver ett par mirakel.
Det är inte ofta vi känner så längre när det inte handlar om Bajen, men det här är en match vi känner oss glada och priviligierade att ha fått se. Att Sverige behövde åka ut för att vi skulle få se den, ptja, shit happens.
***
Eftersom det här trots allt är en Hammarbyblogg så slår det oss nu att den här fotbollen, den ryska fotbollen, offrensiv med blixtsnabb one-touch, bollerövringar, kontringar i överljudsfart och magiska djupledspassningar, på en solid grund av übermänsklig kondition, just precis den här fotbollen är det som Tony Gustavsson drömmer om att Hammarby ska spela.
Det är en bit kvar.
Snart börjar Allsvenskan.
posted by ...grönvita sidan upp! at 1:00 AM
0 Comments: