Larmar och gör sig till

Såsom i en spegel skådar vi in i sommarnattens leende och noterar till vår glädje att Hammarby i och med dagens 1 1/2 matcher (Halmstad - Gais stod 0-2 när vi började) närmar sig tabelltoppen.

Det är lite av gycklarnas afton, egentligen, men Allsvenskan är inte över förrän i vargtimmen när den feta damen sjungit spöksonaten och när vi tittar på tabellen med djävulens öga kan vi bara konstatera att Hammarby närmar sig botten. Också.

Är det för mycket törst att be om ett drömspel mot Malmö? Det är nämligen tolv omgångar kvar och förlorar vi dem kan vi lika gärna ta ett skepp till Indialand. Det ryktades att Toni Nhleko var på väg att göra just det, eller åtminstone i krokarna av Indiska Oceanen, men att det rann ut i ökensanden, som så mycket annat denna sommar.

Silly season är ingen sommarlek, nämligen. Sharbel Touma var ju som bekant ansiktet i nattens ljus härom veckan men sådant händer inte här, egentligen, Hammarby är inte ens nära livet i Mönchengladbach, tänkte misantropen som vanligt och önskade att han någon gång kunde få stå där i sin hamnstad, skåda ut över smultronstället och ansikte mot ansikte med bildmakarna få vråla ut lite skadeglädje och hets; de förstår nämligen inte beröringen av en seger i Intertotocupen, skir och svårgenomtränglig men ändå så stor.
De behöver en lektion i kärlek.
De förstår inte riten. De förstår inte en passion. För att inte tala om alla dessa kvinnor. Dem förstår de inte heller.
Bildmakarna förstår i själva verket ingenting, vilket vi var inne på igår.
Men de visade bilder från Utrecht-Hammarby i morse; det är nog så nära en ursäkt de där marionetterna någonsin kommer att komma.

Och så tänker vi av någon anledning på AIK. Inte bara på grund av att deras relation till förbundet som alltid liknar scener ur ett äktenskap. Deras målvakt i Sankt Erikscupen gjorde det som Richard Kingson och Erland Hellström aldrig fick göra, nämligen mål, en kvinnodröm lika väl som det måste vara för en manlig målvakt. Att få stå på andra sidan och ge igen, ta hämnden för alla gånger man själv släppt in bollen: vilken stimulantia. Hon heter hur som helst tydligen Fanny och Alexander Östlund, han hade nästan sjunkit in i dimman, vad fan gör han nu för tiden?*) Är han kvar i England? Tillbringar han sommaren med Monika eller med sin naprapat eller i enskilda samtal med sin ur ormens ägg sprungna agent?

De behöver en lektion i kärlek. Sa vi det?
Det regnar på vår kärlek ibland, passionen kan vara som ett fängelse, Söderstadion vara såväl lustgården som reservatet för ett krossat hjärta men ikväll, för dem vi vunnit och dem vi förlorat, vill vi likt Bellman och de andra backanterna som någonsin beträtt Söders gator utbringa en skål. Vi kommer aldrig att bli trolösa, ens som världens sämsta tippare: Herr Sleyman kommer att göra mål i år.
Till glädje! Böj dig aldrig för tystnaden. Låt aldrig din musik i natten bli det sista skriket.

Höstsonaten kan bli vacker i år. Eller så blir det bara skit. Men man kan ju ha den goda viljan i alla fall.

(Vet ni vad Ingmar Bergmans regidebut hette? Kris. Därför. Vi har missat några, men slå det om ni kan)

*) Okej, för krystad. Men i gengäld nämnde vi inte ens Det sjunde inseglet, vilket annars hade varit det mest logiska av alla.