Oh please, God, just kill me now

Låt oss bara slå fast att den gångna veckan har varit en riktig jävla pissvecka, och med ett bortaderby (som alla derbyn) på agendan i morgon ser vi mycket lite hopp om bättring. Vi försöker fortfarande intala oss att säsongen inte är död så länge lag som Örebro fortsätter att vinna över lag som Elfsborg, men efter det sorgliga, kraft- och viljelösa, patetiska uttåget ur cupen känns alla sådana påståenden mer ihåliga än ett amerikanskt vallöfte eller Kinas folkrättslagstiftning.

Visst, ett mål åt andra hållet så hade vi känt precis tvärs om men det är samma sak som i exempelvis premiären i våras - skillnaden mellan en taktisk triumf och ett taktiskt totalfiasko är inte större än två hundradelar av en sekund här eller där, eller tre centimeter hit eller dit. Större än så är inte fotbollens innersta väsen. De jävla marginalerna.

Vi är sålunda på rock bottom just nu, men man kan rätt enkelt borra sig ner genom stenbotten också. Vi ses på andra sidan.

***

Det är väntan inför ett derby som är jävligast. Från denna sekund och framåt tills åtminstone matchstart kommer det bara att bli värre. När matchen väl har börjat är det en annan sorts ångest, mer konkret men också enklare att identifiera. Då är man redan utan återvändo. Nu kan man fortfarande fly, nu är tanken på att omdelbart kröka sig medvetslös och vakna om två dagar för att kolla text-tv direkt, medan sinnena fortfarande är bedövade fortfarande ett realistiskt alternativ.

När domaren blåser vet man i alla fall att det bara är 90 minuters ångest kvar, plus halvtid, extratid och tillägg för spelavbrott.
Å andra sidan; eftersom vi alltid ser det värsta framför oss inför en match brukar vi ha lättare att återhämta oss än de där stackars vilseledda som inte lärt sig att i som på derbymatch inträden, låten hoppet fara.

***

Det finns olika sätt att ladda för ett derby. Vi har vårt, andra har sitt och pressen har sitt. Rybrinks senaste inlägg förtjänar hur som helst definitivt att läsas...