Bomull kring ett cyniskt hjärta

Då har den värsta mediastormen lagt sig - vi vet inte om den blev så stor som Hammarby hoppades, men ett knippe artiklar och en någorlunda flygande start för Nikes nya hemmaställ och, förstås, för Uniceflogotypen. Således dags att samla några spridda och svulstiga tankar.

Vi tar det enkla först. Tröjorna är snygga. De blir snyggare för varje gång vi tittar på dem. De känns fortfarande inte riktigt Hammarby, men det är väl inte meningen heller, med tanke på att designen är plankad rakt av från Barcelona (och, icke att förglömma, Wolfsburg) och tröjor som känns Hammarby har vi endast sporadiskt varit bortskämda med genom åren. Ett av dagens många i-landsproblem.

Sedan tar vi det svåra. Att förhålla sig till Hammarbys samarbete med Unicef.
Det första intrycket är odelat positivt, förstås, till och med för den mest cyniske och bittre men hopplöst förlorade motgångsbajare man kan tänka sig (det vill säga: ...grönvita sidan upp!). Det finns få saker som förenar alla goda människor i världen, men en av de saker som obekymrat korsar ideologiska och kulturella gränser är omtanken om barn, deras skydd, deras rättigheter, deras framtid. Det är en ära att representera Unicef och det är en ära att vara supporter till en klubb som stöder Unicef. Så långt allt väl.

Men tyvärr är frågan mer komlicerad än så.
För kortsiktigt, kallt, krasst och cyniskt, med den information vi har i dagsläget, är det svårt att dra någon annan slutsats än att Hammarby skänker bort sin mest lukrativa reklamplats - till och med köper en annonsör (även om 50 000 kronor givetvis är en struntsumma i sammanhanget) - och säger nej till ett par miljoner i garanterade sponsorintäkter per år. Gör Hammarby det av ren välgörenhet och enbart för barnens skull? Det vore mer än lovligt naivt att tro.
Fotboll är i sina bästa stunder ännu ett sådant där socialt fenomen som förenar öst med väst, nord med Söder, och som får en fjärdedel av jordens befolkning att bänka sig framför tv:n för en VM-kvartsfinal (att det finns människor vilkas främsta behållning av fotboll är en förevändning att slå andra människor på käften är en annan sak, och ingen som inte känner igen sig i den beskrivningen behöver känna sig träffad, capice?), men elitfotboll, särskilt i Sverige, är samtidigt business, och jävligt skakig business med små marginaler dessutom.
Därför återstår två möjligheter.
1. Hammarby har inte lyckats sälja sin främsta reklamplats för tillräckligt mycket pengar, och försöker rädda ansiktet, eh, bröstet.
2. Hammarby räknar med att dra in stora pengar genom synergieffekter från goodwill, "mjuka" pengar, man räknar med att ta in pengarna från nya och befintliga sponsorer som vill förknippas med Unicef, hitta nya supportrar och skapa positiv buzz, och bygga varumärket för att sedan bygga arenan.

Med den lilla, knappt befintliga insyn vi trots allt har i Bajen väljer vi att tro på alternativ 2 (det ryktas att så redan skett, men vi vet inte om vi tror på det) och då är allt på sätt och vis gott och väl. Men de kortsiktiga efekterna blir lik förbannat att Hammarby går miste om ett par miljoner i garanterad sponsorintäkt per år medan de positiva effekterna, återigen, krasst, kallt och cyniskt, är desto mer långsiktiga, diffusa, svårmätbara och dessutom osäkra.

Vad gör exempelvis Unicef om, Svenne Berka förbjude, ett derby ballar ur igen?
Det får inte hända, men det fick det inte förra gången heller.

***

Det är alltså öppet mål för cynismen, så nu när vi rensat ut betongen ur våra hjärtan, ska vi åter linda in dem i bomull och konstatera att det, som sagt, oavsett baktankar och agendor, är en ära att stödja ett lag som stödjer Unicef.
Det kanske blir ett magert år, men det blir trots allt vackert.
Och vi köper en tröja i år. Hemmatröjan, för även om det var det vita bortastället som drog ner flest positiva reaktioner i de supporterled vi frekventerar kommer ingen att lyckas övertyga oss, någonsin, om att helvitt är snyggare än grönvitt.
Längtan efter att se dem live, i rörelse, i solskenet på Söderstadion, är outhärdlig. Knappt tio dygn till.

***

Nya hemsidan är snygg den också, även om det alltid tar ett tag att vänja sig och det finns en del redigeringsmässiga quirks att rätta till (vi kommer att ha mardrömmar om en jättelik, psykotiskt leende Mikkel i natt, ungefär som AIK:s innermittfält efter förra vårderbyt).