Green, green grass of home

På något sätt återvänder vi alltid till gräset. (Nej, kära antagonister, sitt i båten, inte det gräset) Och på något sätt återvänder gräset, i sin tur, alltid. Och det inger hopp, denna den kallaste, längsta och jävligaste vintern sedan Svenne Berkas glansdagar.

Det gror och sjuder överallt, och även om det mest varit frustration och fleurs du mal på sistone är det dagar som den här, när termometerjäveln äntligen vågar sig över nollstrecket, som vi påminns om att det faktiskt bara är knappt tre veckor kvar till den allsvenska hemmapremiären.

Återstår att se om Hammarby kan mönstra en full trupp då - de här drömmarna om spektakulära nyförvärv har vi med djupa, bittra suckar förpassat till hyllan - men att den sanslösa matchningen av Pétur inte tycks ha ledit till några bakslag - ännu, ta i trä - är kanske även det ett tecken på att det vänder.

På årsmötet sades det att Lago och Eguren fortfarande är aktuella för Hammarby - efter VM. Ursäkta om vi inte riktigt förmår att entusiasmera oss över det.

***

Många har hört av sig och frågat vilken fot vi egentligen står på när det gäller våra åsikter om Hammarbyledningen. De senaste veckornas frustration och bitterhet kulminerade i och med det pajasartade taskspel som omgärdade årsmötet och årsredovisningen.
Det är inte det missade budgetresultatet som upprör oss mest. Det som upprör oss mest är de ganska lyckade försöken att undanhålla information om resultatet (jaja, redovisningen fanns i ett exemplar på kansliet. Whatever. Det är 2006, och hade inte Hammarbyledningen varit rädda för reaktionerna på resultatet kan ni ge er fan på att det hade publicerats en bokslutskommuniké online, vilket gjordes en vecka innan förra årets årsmöte...), de rena lögnerna om resultatet vi matats med under vintern, och de halvhjärtade efterhandsrationaliseringarna av lögnerna. Det är ovärdigt, i brist på ett mindre pompöst ord.

Läs mer på Tigerrandigt och denna gästkrönika på Svenska Fans.