Buster / Bajen

Helt plötsligt har kultureliten vaknat. Så även vi. En av våra medarbetare ger sin syn på den mycket omskrivna nedläggningen av Buster.

Som någon som liksom inte hade Söderstadion på pendelavstånd när han växte upp, var man tvungen att få sina lidnerska knäppar på annat sätt. Jag upptäckte fotboll, inte genom Tipsextra, inte genom något VM, utan genom en gigantisk hög serietidningar jag fick "ärva" av grannkillen, som hade börjat åka moppe och jaga brudar och aldrig fastnade på samma sätt som jag. Okej, det fanns andra sporter som förekom i serieform i Buster, vissa var riktigt bra, men det var fotbollen som framstod som något magiskt. Inte bara på grund av fenomen som Kanon-Keens avlagda skor eller figurer som Peter Antoines andlige guru Nathan Flintlock. Utan på alla tänkbara sätt.
Det tog pinsamt lång tid innan jag accepterade att en tv-match ytterst sällan nådde upp till de dramatiska höjder som de tecknade stillbilderna.

Mitt första favoritlag var Melchester Rovers. Vadå? Fanns det inte? Skitsnack. Jag kan fortfarande se Charlie "Katten" Carters avgörande räddning i UEFA-cupfinalen mot Rassburg 1979 på näthinnan. Den bästa tv-räddningen i modern fotbollshistoria. Eat your heart out Gordon Banks. And eat your heart out Gordon Stewart. Men han var ju också bäst, egentligen.

Bullen och Super-Mac var aldrig riktigt min grej, jag ville ha det skitiga, det åtminstone pseudorealistiska. Som Åshöjden, rotad i nordskånsk mylla och lagomrevolutionär folkhemsmarxism. Som Durrell's Palace, för böveln!

Varför blev det Hammarby? Kanske mer än något annat för att det var en klubb som med alla sina quirks - myten, klacksparken, berg- och dalbanan, glimten i ögat, söderslangen, fattigdomen, arbetarrötterna, skit i tabellen, fucking Svenne Berka och fucking Nacka Skoglund - nästan hade kunnat hamna i en Busterserie.

Och det gjorde vi ju också, typ, till sist, den där höstdagen 2001 när Åshöjden-tecknaren Reijo Stävenborg (född Piippo) hade anlitats för att, inför Örgryte-matchen, ge oss en försmak av den om möjligt ännu mer osannolika Champions League-triumfen 2002.
Den tidningen har jag bara läst en gång, med darrande händer i väntan på matchen, sedan försvann den någonstans i guldruset. Jag sörjer den än. Där någonstans slöts min personliga cirkel.

(om vi inte hade vunnit mot Örgryte - var hade de där tidningarna varit nu? De var en enorm rövare, men samtidigt så jävla rätt. Och att 2002 i de flesta avseenden blev rätt trist hör faktiskt inte hit)

Det är säkert en klen tröst för den tappre och besvikne chefredaktören Mikael Tegebjer, men den där gigantiska tidningshögen från 70- och 80-talet finns kvar i mina föräldrars garage, möjligen lite blekare och lite trasigare, men den enda som jag kommer att tillåta att lägga vantarna på dem är min son (och min framtida dotter, om det blir någon), om några år när han lärt sig läsa.

Och när tiden är inne ska jag natta honom, viska i hans öra om en sång som varje vecka stiger över Söders höjder och medan han sjunker in i drömmarnas värld, där allt - faktiskt - är möjligt, ska jag med all förälderns gränslösa kärlek till barnet berätta godnattsagorna om Roy Race, Edward Engmark och Svenne Berka, bäst på plan.