Oro

Det vore fel att säga att man är lugn, efter två träningsmatcher som endast glimtvis bjudit på ett embryo till något man med rätt mycket god vilja skulle kunna kalla en spelidé.
Det vore helt fel att säga att man är lugn.
Vi är å andra sidan aldrig lugna.

Vi har tänkt oväntat mycket på bandy de senaste dagarna. Sett ytterligare ett bajenlik visa sig vara den vandrande vålnaden, sikta aldrig på Andreas Bergwall, när han rör sig står blixten stilla, Lillis Jonsson är hård mot de hårda, Stefan Erixon har tusen ögon och tusen öron, Andreas Eskhult har tio tigrars styrka, och när Gustav Björkman målar, då jävlar jublar han. Hammarby Bandy är underdogs i finalen, underdogs utav bara helvete, och oavsett om det blir vinst eller förlust är festen slut sedan.
Då är det bara att köra.
Till och med krönikörerna ser det, då är det uppenbart.

Men tillbaka till fotbollen, för Studenternas (och Zinken, och Eriksdalshallen, och Hovet) i all ära, men det är därför vi är här.
Den här försäsongen kännetecknas mer än någonting annat av oro. Oro för bisarra träningsmatchförluster, oro för ny tränare, nytt spelsystem, ny huvudsponsor, ny tröjsponsor (HOPPAS VI!) och oro för ett arenabeslut där i och för sig det vi hör vid sidan av raderna låter gott men där bristen på officiell information kliar som en sårskorpa. Att jämföra med bandyn och handbollen som kämpar för sin blotta existens är i och för sig lite kvällstidningsbenäget, men visst - Hammarby Fotboll har kommt en lång väg sedan 2001 men det krävs så lite för att fallet ska bli desto längre och tyngre.
Alla känner oro, skulle vi tro, och i oron finns tryggheten. Som i bandyn, handbollen och hockeyn.
Säga vad man vill om Hammarbys allsvenska chanser men ingen ska tro att någon enda spelare, ledare eller supporter ska komma undan med annat än hundra procent attityd i år.
Och hundra procent attityd är åtminstone åttio procent av resultatet. Motivation slår alltid klass. Men vi vill gärna ha båda.

Vet ni förresten vad "oro" betyder på spanska?