Dom som försvann

Med ett rejält styng av vemod får vi då bekräftat att Micke Andersson går till Sandefjord efter 175 Allsvenska matcher i Hammarby.

Micke Andersson. En skånsk 19-åring som Roffe Zetterlund hade fattat tycke för och lånade in till Hammarby inför säsongen 1998. En forward omskolad till mittfältare som nådde ända till U21-landslaget.

Micke Andersson. Killen som så här i efterhand räddade Hammarby från kval när han gjorde 2-2 mot Kalmar (som till slut hamnade en poäng efter Bajen, kvalade och flyttades ner) mitt under kräftgången 1999.

Micke Andersson. Killen som hamnade lite i bakvattnet under Sören Cratz och för första gången förlorade sin "självklara" plats i startelvan, samtidigt som Hammarby 2000 gjorde en hyfsad säsong sportsligt men en katastrofal säsong ekonomiskt.

Micke Andersson. Killen som nog aldrig egentligen ville stå i centrum, och var en av de mest anonyma spelarna i guldlaget 2001. Ändå var han nästan ständigt på plan, sällan spektakulär, men oftast klok. En mittfältare som gjorde ont att möta och som
Allt som allt en, får man väl konstatera i efterhand, av de största kuggarna i den väloljade lagmaskin som Sören Cratz lyckades bygga ihop av reservdelar.

Micke Andersson. Killen som var gjuten som defensiv mittfältare 2002; som i likhet med lagets spelfilosofi haltade men som bet ihop och gjorde sitt jobb. Återigen utan att göra mycket väsen av sig.

Micke Andersson. Killen som började år 2003 som bänknötare, som var på väg bort från klubben och som av en ren tillfällighet flyttades upp på topp för första gången på sex år. Killen som gjorde nio mål på en halv säsong; stängdes av, "sattes på" igen och slutligen, efter en utdragen process och många hårda ord, skrev på ett nytt 2-årskontrakt.

Micke Andersson. Killen som av många utsågs till syndabock för Hammarbys svaga målskytte 2004. Som behandlades som skit, bet ihop och kämpade - men i motvind och förgäves.

Micke Andersson. Killen som betraktades som avskriven inför 2005, men som fick chansen efter ett par usla laginsatser och började göra mål igen. Inte lika många som 2003, men betydligt vackrare. Vi glömmer aldrig hans första derbymål på Söderstadion (för derbymål har han gjort förr... men inte DÄR), som gav Hammarby segern mot Djurgården. Och vi glömmer DEFINITIVT aldrig hans sista Allsvenska mål (åtminstone för den här gången). Killen som dessutom visade sig komma mycket väl ihåfg hur en rivig och offervillig mittfältare skulle bete sig.

Micke Andersson. Killen som lik förbannat inte erbjöds nytt kontrakt inför 2006. Om det är rätt eller fel är en diskussion som ska tas en annan dag. Just i det här ögonblicket tittar vi bara bakåt.

Bara de där två derbymålen i år är i sig tillräckliga för att Micke ska få den avtackning han förtjänar av oss under hans sista matcher för Hammarby. Att han är den näst sista guldhjälten som lämnar laget (bara Sulan kvar!) mångdubblar vemodet.

***

Med ett annat rejält styng av vemod får vi förmodligen också snart bekräftat att Doktorn väljer Ålborg och dansk artistskatt framför Södermalmskt gemyt. Svårt att klandra honom egentligen - vid 29 är det naturligt att vilja tjänaså mycket som möjligt på fotbollen - men nu blir det nog aldrig en återkomst till Hammarby för en annan fotbollsspelare som delade publiken i två läger, av vilka vi på ...grönvita sidan upp! alltid tillhört det ena.

Vilken hyfsat realistisk mittfältsstrateg ska vi drömma om nu? Fan vet.