En olustig dans

Med ett par koppar blaskigt automatkaffe till i systemet har vi passat på att tänka till kring fotbyten och kovändningar och sidsteppningar och valser som dragits fram och tillbaka.

Som vi kan tolka det nu går Fotbollsförbundet oförtrutet vidare med sina planer för ett nytt Råsunda med mer eller mindre lämpligt företagsnamn. Låt oss, för skojs och dansmetaforernas skull, kalla den McArena.
Konceptet för hur McArena ska finansieras ska vara klart i december.
Innan dess hyser ledningen i Stockholms stad en alltmer osannolik förhoppning att ett beslut om Globenarenan ska fattas i kommunfullmäktige i november. Det är betydligt mer sannolikt att långbän... nej, långdansen fortsätter kring den vissnade midsommarstången.

Ungefär här börjar våra tankegångar spåra ur fullständigt och förflyttas till en hemlig svartklubb någonstans i katakomberna under stadshuset. Det är natt, det är varmt, luften är full av svett, parfym och rök (ty på svartklubbar gäller inga hälsoförordningar) och alla är där fast de varken borde eller egentligen vill.

Djurgården leker panelhönor vid sidan om och väntar på att någon jävel ska bjuda till... nej, bjuda upp och ändra Stadions status från k-märkt till kåtmärkt.

Henrik Appelqvist försöker bjuda upp så väl Billström som Axén-Olin till en eldig sydamerikansk tango i mittcirkeln av Hammarbys drömarena, men de kastar i stället förstulna blickar mot de packade singelkillarna i nordvästra hörnet av lokalen och undrar om de vill bjuda på en drink först.

Singelkillarna i nordvästra hörnet (låt oss kalla dem Sune och Lasseman) försöker i själva verket etablera sig som gigolos och räknar kallt med att bli bjudna på drinken själva.

Billström vill ta med sig singelkillarna hem till sig.
Axén-Olin är mer inne på att hänga med hem till dem, men vet samtidigt att det skulle se lite illa ut. Men att tafsa lite förstulet under en tryckare går väl an.

Samtidigt sitter Sunes och Lassemans mamma (låt oss kalla henne Anita) oroligt hemma i sin hyreskontrollerade bostad i förorten och väntar vid telefonen i fruktan att pojkarna har hittat på något sattyg igen.

Just då har Sune och Lasseman fått ögonkontakt med stadshuskexen och väntar på rätt tillfälle att smuggla ned de medhavda GHB-ampullerna i deras glas.

Samtidigt väntar alla - inklusive vi - mer eller mindre otåligt på att discjockeyn ska sätta på en Dolly Parton-platta och att Philip Anschutz ska smyga förbi vakterna, glida in på dansgolvet ur skuggorna och ta över hela festen.