Bitterhetsakademien

Det har nu gått 41 1/2 timmar sedan domaren blåste av matchen (for want of a better word) på Fredriksskans, och sällan har moralen bland Hammarbysupportrar (medgångs-, motgångs-, myt-, mys- och alla andra kategorier tycks ha gjort gemensam sak) varit så generellt och undantagslöst låg. Trots en i ett strikt historiskt perspektiv ganska proper sjätteplats.
Detta kan förstås ha att göra med andra yttre faktorer - typ de matcher som spelades i går kväll.

Låt oss gripa efter halmstrån.
AIK gick upp i Allsvenskan. Det är väl bra för Hammarbys ekonomi och för det "buzz" som behövs kring Stockholmsfotbollen. Kanske.
Djurgården ångar mot guld...
...det är bra eftersom...
...öhh...
...nej, där gick det inte längre.

Eller, nu slipper vi förhoppningsvis den senaste veckans debatt om huruvida Hammarby "borde" lägga sig mot Göteborg. Vi ska inte gå i polemik mot det snacket, om än bara för att den här bloggen är till för att granska Hammarbyledningens och medias agerande snarare än att snäsa åt besvikna och affekterade supporterskaror, men efter att ha sett Kalmarmatchen torde det ändå vara endast en teoretisk fråga.

För med det spel Hammarby visade upp där finns det knappast ens någon teknisk möjlighet av att spela under sin förmåga.

Som vi sade igår; behovet av en eller flera otvetydigt positiva Hammarbynyheter under landskampsuppehållet går inte att överskatta.
Annars kommer läktarna på Söderstadion den 17 inte bara att gapa halvtomma, utan att koka av vrede, besvikelse och frustration redan på förhand.
Det blir förmodligen på sikt mer dyrbart än att, för att ge ett anspråkslöst exempel, förlänga ett par kontrakt.