Ten years, in a heartbeat

Alltså.
Det där...
...var...
...speciellt.

När vi hade överkommit det faktum att webbsändningen var ett bra initiativ - ett lysande initiativ - som tyvärr var för lysande för att kunna genomföras på ett vettigt sätt, började vi fokusera på matchen i stället. Det var ännu svårare.

Det kommer att skrivas spaltmil om de sista tio minuterna i morgon. Vi beundrar dem som kan betrakta de sista tio minuterna tillräckligt neutralt för att beskriva dem. Vi själva ba äh jävlar, med den begränsade distans vi lyckats uppbringa.

Redaktionen åldrades tio år mellan 1-0 och full ordinarie matchtid, tio år till mellan Egurens (det finns bara en!) ansats och förlösningen, ytterligare tio år mellan Hoås skott i 94:e och att den gick utanför. Vi är redo för pension, känns det som.

Nu tar vi Bayern München i nästa vända. Eller Ajax. Eller Anderlecht. Eller vilka det nu blir. Det får vi se i morgon... när solen gått upp över Söder.

Vi är i cupen.

Uppdatering: Vi har ingen koll på exakt vem som är källan, annat än att det inte är vi, men vi kan inte underhålla er den.

när Eguren
slår straffen in
när Eguren slår straffen in
då börjar Grönhagen att grina
när Eguren slår straffen in

Referenshumor när den är som bäst. Jonas Kling, you had a good run, du kommer aldrig att glömmas, men fjärde bytet är historien, det här är nu.

Tony G grät också, förresten. Men på ett bra sätt. Det var vackert.