5-5

Fem mål gjorda mot Brommapojkarna i år, fem insläppta. Då är vi kvitt. Det känns som om det omvända hade varit betydligt värre, och hamnat i Hertzöga-kategorin.

Det finns mycket att bli i det närmaste filosofisk kring, och vi börjar med det uppenbara. Petter Andersson. Den här bloggen har tidvis varit ganska splittrad i vår syn på Ljusvattnets Roberto Carlos (som kvällstidningarna redan kallar honom). Som spelare har han haft en obestridlig potential och hunnit bevisa betydligt mer än andra haussade twentysomethings i jämförbara roller, läs Dusan Djuric, läs Ola Toivonen (ja, även efter igår...), men samtidigt har vi grinat illa varje gång vi hört honom tala om hur bråttom han har att bli "proffs i Europa" och hans otålighet att komma bort från Hammarby så snart ett bud, inte rätt bud, dyker upp.

Men i och med skadan hände något med killen, både i intervjuer och uppenbarligen däruöver, och även om kontraktsförlängningen på sätt och vis kom som en chock så kändes den på sätt och vis ganska naturlig. På marknaden var han samtidigt bortglömd, och när de Allsvenska trupperna summerades av de där experterna inför säsongen hade han gått från att vara stjärna till en breddspelare.

Vilken jävla tändvätska.

Och så idag. Första Allsvenska matchen från start sedan, typ, juni. Några dragningar i början. Löpningar i fart. En frispark, en slött rullande boll och ett tillslag vars like vi fan inte sett sedan Danken skrämde vettet ur Fredrik Persson i en annan 4-0-match för länge sedan. (Egurens frispark mot Malmö i höstas hade mer knorr, men inte fan var den lika hård? Och ytterskruvar är ytterskruvar.)
2-0 var om möjligt ännu snyggare. För innerskruvar är innerskruvar också. I första läget var det gott om tid, här hade han typ en tiondels sekund att sikta, ladda och få till en träff som inte ens Richard jävla Kingson hade hnnit ner på.

(Richard Kingson. Nu fick han göra den där reflexräddningen vi väntat på, men det är en annan historia)

Åter till Petter. Det finns all anledning att fundera över hur långt han hade nått i sin utveckling vid det här laget om han inte hade gått skadad i tio månader. Å andra sidan; utan skadan, utan den tid det gav till reflektion, mognad och eftertanke, hade han antagligen varit femtereserv i ett mittenlag någonstans på kontinenten och stagnerat hela vägen från bänken till banken. Nu är han hjälte i Hammarby, antagligen med en rätt hygglig lön, och den dag någon verkligen vill ha honom kommer de att vilja ha honom så mycket att det räcker och blir över både för honom själv och den klubb som gjorde honom till den han är.
Förhoppningsvis känns det ganska bra, det också. Med drygt 13 000 åskådares villkorslösa kärlek i ryggen, en smärtsamt vacker aprildag, på den älskade, hatade betongbunkern där vi glöder och blöder.

Tänk om han hade fått göra comeback i tisdags, fullt frisk. Skit också.

***

Annars då? Christian Traoré gjorde också comeback, både efter skada och efter drygt fyra och ett halvt år ute i obygden. Det kändes som om han hade saknat oss. Eller hur?
Nu sattes inte backlinjen på så där jättemånga svåra prov vare sig med eller utan honom, men det fanns en stabilitet som vi bara tyckte att vi sett glimtvis tidigare; när någon fumlade fanns någon annan där som täckte upp, José har äntligen börjat tjonga när så krävs, Sulan springer i takt med klacken igen (och då är han bra!) och kom BP igenom ändå fanns Kingson längst bak, som såg ut att ha lirat i Bajen sedan 2002. Var det samma kille som var ute och fladdrade i GAIS-matchen?
Att Hammarby helt plötsligt har en svensk U21-landslagsman och en isländsk A-landslagsman som konkurrerar om vänsterbacken känns ju lite kul, faktiskt.

Allsvenskans på förhand mest ifrågasatta försvarslinje (alltså, även om vi jämför med BP:s!) har släppt in två mål på fyra matcher. Det är väl ändå ganska okej.

***

Lolo Chanko. Asså, den mannen. Vi ställde oss, som så ofta, försiktigt avvaktande till den värvningen i somras, och titta vad bra det blir då. Många tycker att han var bäst på plan idag, och det är mycket möjligt att det var sant, men att ge någon annan än Petter Andersson priset som matchens lirare idag hade känts ännu mer orättvist än att ge det till någon annan än Lolo Chanko.
Hammarbys mittfält är nog spikat för ett tag framöver...

...och på bänken har vi ju Haris Laitinen. Kan någon vara så vänlig att berätta för oss var, när och hur Haris Laitinen blev en rivig och defensivstark bollvinnare med bländande teknik och millimeterperfekta crosspassningar? Var det i Norrköping? I så fall har vi Mats Jingblad att tacka för oväntat mycket.

Sebastian Eguren ska slå frisparkar. Straffarna ska Sulan slå. Eftersom ingen annan sätter dem kan det i alla fall inte gå värre.

Erkan Zengin letar fortfarande lite efter formen, men en Erkan på trekvartsfart är mer sevärd än åtminstone tjugo andra yttermittfältare i Allsvenskan.

Hade vi varit allsmäktiga över vad läktarna sjunger, och hade vi varit lagda åt mobbning, hade vi kunnat dra igång följande ramsa:

Alla ni som saknar Jeffrey, klappa nu
*tystnad*
Alla ni som saknar Olsen, klappa nu
*tystnad*

***

Charlie Davies. Vad säger man om Charlie Davies? Inget mål, och gudarna ska veta att han försökte, men en straff och ytterligare några sådana där soloraider som kanske inte alltid är konstruktiva män som ändå får en att tappa hakan och tänka att när alla pusselbitarna är på plats, då jävlar.

Vi måste ha tålamod där.

Vad Charlie Davies har är en lyskraft, både genom hans spetskvaliteter och genom hans mediahajp, som gör honom till den perfekta partnern till Paulinho. Precis som Runström, som fick kämpa sig till det epitetet, kräver han ständig bevakning för med boll och med yta säger det *poff* och han är på väg rakt mot mål.
Och när försvaret nojar över Davies kan Pålle, även om han fortfarande ser tyngre och tröttare ut än i fjol, i relativ lugn och ro koncentrera sig på att göra mål. Om Charlie dessutom fortsätter att skapa lägen som vid 4-0 och det som borde ha varit 5-0 ett par minuter senare, ja, då så.

***

Och Tony Gustavsson. Det är dags att komma ut ur medieanalysgarderoben och berätta det som trogna läsare redan vet. Vi har varit oerhört negativa till rekryteringen av Tony Gustavsson. Vi har känt budgetlösning, felsatsning, tokchansning. Vi har inte förstått. Verkligen inte.
När så drevet började gå i vintras, först "språktestet" och sedan all den andra skiten, ställdes vi inför ett vägskäl. Som bloggande supporter, och inte reporter, måste man ibland ta ställning och göra valet mellan att berätta exakt vad man tycker och varför, eller att försöka göra det man tror är bäst för Bajen.
För man vill ju ha fel.
Man vill ju att det ska gå bra.
Man vill ju väl.

Vi har den tränare vi har, vi har de spelare vi har, och det är de som ska göra jobbet (eller maximera resurserna, eller vad fan det nu heter i dagens Bajen) och ...grönvita sidan upp! har tagit en lite svårare väg än vi hade kunnat göra. När drevet gick som värst i vintras, ja, där kring förra BP-matchen - även om det fanns en jävla massa uppenbara sakfel, överdrifter och medvetna feltolkningar däri - kan man ju välja att tro på de saker, lyfta fram de saker som stödjer ens egen grundinställning, det vill säga att Tony Gustavsson var fel tränare för Hammarby. För argumentationens skull. Som "alla" gör.
Men då blir det viktigare att ha rätt än att det går bra.
Då vore den här bloggen bara ett monument över vår egen besserwissermentalitet, och i så fall hade vi lika gärna kunnat lägga ner skiten.
Så vi har hållit käft, bitit ihop, försvarat, försökt se det logiska sammanhanget, fokuserat på att dissa dem som letar billiga poänger.
Nu, efter två hemmamatcher med 7-0 i målskillnad, efter ledning i Allsvenskan, efter en spelidé som börjar synas, inte bara på en taktiktavla, utan på planen, nu börjar vi tro. Nu börjar vi förstå tanken bakom Tony Gustavsson. Och då är det business as usual igen.

Du får klara dig själv nu, Tony.
Det har börjat rätt bra.
Vi kan mycket väl ha haft fel.

***

Serieledarna är här, igen, åtminstone i ett knappt dygn till.
Men; det är 22 matcher kvar, förlorar vi dem åker vi lik förbannat ur*).

*) Rent teoretiskt kan det även bli GAIS, men... ja, det är rent teoretiskt.