Deceive. Inveigle. Obfuscate.

I den allmäna nyhetstorka som råder kring Hammarby just idag är vi svaga nog att ägna oss lite kvasifilosofisk mediekritik igen.

Vi klipper som startpunkt ogenerat in en bit av ett mail till Laul - inte för att nödvändigtvis peka ut honom, utan för att det var det mailet som triggade oss att skriva ner det här (här kan man läsa hela mailet):
"[...] oavsett om man jobbar på Aftonbladet eller VF är ju ens vilja som journalist alltid att presentera så mycket info som möjligt åt sin läsare."

I den bästa av världar skulle förstås mailskribenten ha helt rätt. Men tyvärr funkar det inte så.

Ett flagrant exempel är myten om Det svarta hålet. Frågan blev het på nytt efter Totte-affären, bland annat genom TA:s famösa uttalande om nyförvärv från himlen. Fansen ställde sig återigen frågan om varför ett lag med Hammarbys publik-, sponsor- och kringintäkter ständigt tycks vara på ruinens brant. I vissa fall tog det sig i uttryck i mail till några av landets mer profilerade fotbollsskribenter och i stället för att ta reda på svaren, nickade de och höll med och blåste upp frågetecknen till zeppelinarstorlek.

Sanningen finns där ute. För den journalist med självaktning och yrkesstolthet som bemödar sig med att leta reda på tillgängliga fakta om Hammarbys utgifter, och vad som särskiljer Hammarbys upplägg från andra allsvenska klubbars (vi har sagt det förr, men det tål att upprepas; planhyran, läktarbygget, HTFF-satsningen, bristen på externa finansiärer, hög lokalhyra och andra kringkostnader), tar det kanske en halvtimme att se sammanhangen lägga ihop miljonerna och skingra mystiken.

Men en reporters penna är av naturen tveeggad. Och viljan att presentera "så mycket info som möjligt" är tyvärr i allmänhet underordnad kravet att producera säljande rubriker.

Om verkligheten är för ointressant - överdriv.
Om överdriften kan vederläggas med tillgängliga fakta - förtig.
Om allt annat går åt skogen - smickra.

Vi mailade den då relativt färska sammanställningen Svarta hål - för dummies till ett antal reportrar. Vi fick aldrig någon respons. Men formuleringen har inte synts till lika mycket sedan dess.

Någon kanske frågar vad vår egen agenda är? I sammanhanget är det en rimlig fråga - för uppenbarligen har vi en. Det fanns inte ett konkret syfte bakom ...grönvita sidan upp! när vi började, utan det är något som utkristalliserats efter hand.

I första hand handlar det om att filtrera. Att utifrån ett perspektiv som Hammarbysupporter, med hygglig insikt i såväl Bajenkulturen som mediavärlden försöka hjälpa till att krossa några av de mer destruktiva myterna, och samtidigt lyfta fram de frågor kring Hammarbys nutid och framtid som vi själva tycker är värda att ställa.

Allt är förstås lika färgat av våra egna åsikter som vilken annan supporters perspektiv som helst. Kärlek är aldrig förbehållslös, aldrig okomplicerad, aldrig konsekvensneutral.

Slutligen. Trust no one. Man kan aldrig få in för många Arkiv X-referenser i ett inlägg.