Vardag

Låt oss slå fast, först och främst, att gårdagens seger - denna krampaktiga, fula, fotbollsfientliga, tursamma, inte helt välförtjänta och alldeles, alldeles alldeles överjävla underbara seger - antagligen var Hammarbys viktigaste seger sedan Örgryte hemma, 3-2, den 21 oktober 2001.

I ett längre perspektiv kan Öster, borta, 2-1 den femte november 2006 faktiskt vara ännu viktigare, även om vi köper att det är svårt att tro.
Men höj blicken för all del. Föreställ er att Marco da Silvas skenben inte hade befunnit sig på rätt plats vid rätt tillfälle (med grönvita ögon sett, då), föreställ er att Teofore Bennet inte bara vore spänstig utan precis så kirurgiskt precis i sina nickavslut som med sina lagkamraters kroppsdelar, föreställ er att det hade blivit 1-1, eller 2-2.

Då hade vi suttit här, med Bajen på en femteplats med 41 poäng (tre poäng till och vi skulle varit trea med 44), utanför Royal League, och vintern skulle ha tett sig längre och mörkare än någonsin.

Skillnaden mellan femte och tredje plats, kallt, krasst och i reda pengar, uppgår till en knapp miljon i tv-pengar (vi får 3 325 000, femman Kalmar får 2 425 000). Samt startpengar och publikbonus i Royal League till ett värde av minst två miljoner. Därtill kommer förstås publikintäkter för Royal League. Vi är bajare. Vi tål kylan. Den sortens kyla.

Men kölden och mörkret den här vintern hade varit svår att föreställa sig. Och dunklast och kallast av allt hade raseriet varit, och i brist på stimulans hade det varit den i allt dominerande känslan. Raseri riktat både utåt, mot förbundet och inåt, mot läktargrannar. En kall mörk vinter där Hammarby hade tvingats jaga en ny huvudsponsor och spela in en ny tränare utifrån en position som den mest bespottade, hånade och förfördelade klubben i Sverige. En vinter utan intäkter. Utan framtidstro. Med arenafrågan som den enda, lilla, flämtande ljuslågan i mörkret.

Det kanske är därför, där, speglad i tanken på vad som kunde ha varit, som den här måndagen ter sig så ljus och solig.

Det här är en dag för eftertanke. En dag för att läka sår. En dag för att höja blicken och titta framåt. En dag för att säga "Vi är genom det värsta. Don't fuck it up again."

Det är så mycket som hänger i luften. Så mycket som står på spel.

"Om tio år är vi störst" sa Äpplet i någon kvällsblaska härom dagen. Även om det finns dem som påpekar att den förra planen som Hammarby satte i verket inte utmynnade i årets "utlovade" guld (den utmynnade i ett stort silver, ett litet silver och ett brons på fem år, vilket, om ni frågar oss, inte är så jävla dåligt) så är det precis det som behöver sägas. Om Hammarby någonsin ska kunna lyfta sig ur krisrubriksträsket, om Hammarby ska kunna ta plats, betraktas som en storklubb, är det viktigaste ur mediasynpunkt att sluta vara så jävla ödmjuka hela tiden. Med AEG i ryggen och en i arenafrågan vänligt inställd ledning i Stockholm har Hammarby tidernas guldläge. Fatta det.

Så mycket som står på spel.
Don't fuck it up again.
Och återigen.
"Om tio år är vi störst."
Smaka på det.
För den resan påbörjades igår.

Eftersom vi är så underbart usla tippare så sätter vi en spänn på att det skiter sig någonstans på vägen. Och hoppas, mer än någonsin, att vi har fel.

Det finns många summeringar att göra många tack att rikta, och många frågetecken att reda ut, och det ska göras. Men först behövde vi säga det här. Resten kommer i sinom tid.

Skål!