Allsvensk antibiotika
Frågan "alla" ställer sig idag är hur i helvete Allsvenskan någonsin ska kunna konkurrera på den Europeiska arenan igen. Tio "experter" kliar sig i huvudet utan att komma med konkreta förslag och den alltid lika vältalige förbundskaptenen lyckas bara klämma fram att huvudproblemet ligger i spelarnas attityd. Jamenvafan?
Här är lösningen ...grönvita sidan upp! ordinerar. Ett fett stolpiller laddat med sunt förnuft, visioner och framåtanda till Fotbollsförbundet, regeringen, riksdagen och kommunerna.
1. Fler lag i Allsvenskan. Även om de rena publikintäkterna spelar en allt mindre roll i de Allsvenska klubbarnas ekonomi, ska betydelsen inte underskattas. Fler hemmamatcher skapar större intäkter. 16 lag i ett första steg, 18 i ett andra. Det är nog lagom.
2. Ett mer lukrativt tv-avtal. Förefaller ju vara på väg.
3. Acceptabla arenor. På sikt måste alla lag i Allsvenskan spela sina hemmamatcher på en UEFA-anpassad arena - annars erhåller man ingen elitlicens. Sätt en deadline på detta till, säg, 2010. Jävligt drastiskt, kanske (och egentligen vansinne av en Hammarbyblog att göra ett sådant utspel) - MEN det är det enda språk kommunerna förstår. Så får man se hur mycket den goodwill som ett allsvenskt lag för med sig är värd. Dessa arenor ska givetvis vara anpassade för svenskt klimat, där man antingen använder konstgräs, eller andra lösningar för att garantera spelbart naturgräs under en längre period. Jo, det går visst att göra!
4. Förmånligare skatteregler för klubbarna. Räkna för ett ögonblick på hur mycket den reella nettokostnaden för en svensk fotbollsspelare med medellön blir för klubben, jämfört med t ex Danmark och Norge. (om någon har ett konkret räkneexempel välkomnas det varmt.) Räkna sedan ut hur mycket spelaren får tillbaka netto jämfört med Norge och Danmark. Dunka sedan pannan upprepade gånger i skrivbordet.
5. Hitta vettiga lösningar för externa finansieringar av spelarvärvningar, som gagnar klubbarna både sportsligt och ekonomiskt. (kanske lättare sagt än gjort, men den - i och för sig kraftigt förenklade - modell vi diskuterade här känns som rätt lösning. Här, i likhet med punkt 3, är det förstås every club for itself som gäller.
Att pengar allena inte är en garanti för framgång är förstås sant - titta på FC Thuns årsomsättning kontra lagen de slagit ut, till exempel - men ingen kan väl annat än hålla med om att rejäla ekonomiska muskler ger bättre förutsättningar till framgång?
Innan någon kommer att påpeka att denna sammanställning är en utopi, att skolor, daghem och sjukhusvård måste vara högre prioriterade än fotbollsklubbar, och så vidare och så vidare, så vill vi påpeka att, eh, vi vet.
Men det här är lik förbannat det närmaste en handlingsplan vi kommer på en höft.
Här är lösningen ...grönvita sidan upp! ordinerar. Ett fett stolpiller laddat med sunt förnuft, visioner och framåtanda till Fotbollsförbundet, regeringen, riksdagen och kommunerna.
1. Fler lag i Allsvenskan. Även om de rena publikintäkterna spelar en allt mindre roll i de Allsvenska klubbarnas ekonomi, ska betydelsen inte underskattas. Fler hemmamatcher skapar större intäkter. 16 lag i ett första steg, 18 i ett andra. Det är nog lagom.
2. Ett mer lukrativt tv-avtal. Förefaller ju vara på väg.
3. Acceptabla arenor. På sikt måste alla lag i Allsvenskan spela sina hemmamatcher på en UEFA-anpassad arena - annars erhåller man ingen elitlicens. Sätt en deadline på detta till, säg, 2010. Jävligt drastiskt, kanske (och egentligen vansinne av en Hammarbyblog att göra ett sådant utspel) - MEN det är det enda språk kommunerna förstår. Så får man se hur mycket den goodwill som ett allsvenskt lag för med sig är värd. Dessa arenor ska givetvis vara anpassade för svenskt klimat, där man antingen använder konstgräs, eller andra lösningar för att garantera spelbart naturgräs under en längre period. Jo, det går visst att göra!
4. Förmånligare skatteregler för klubbarna. Räkna för ett ögonblick på hur mycket den reella nettokostnaden för en svensk fotbollsspelare med medellön blir för klubben, jämfört med t ex Danmark och Norge. (om någon har ett konkret räkneexempel välkomnas det varmt.) Räkna sedan ut hur mycket spelaren får tillbaka netto jämfört med Norge och Danmark. Dunka sedan pannan upprepade gånger i skrivbordet.
5. Hitta vettiga lösningar för externa finansieringar av spelarvärvningar, som gagnar klubbarna både sportsligt och ekonomiskt. (kanske lättare sagt än gjort, men den - i och för sig kraftigt förenklade - modell vi diskuterade här känns som rätt lösning. Här, i likhet med punkt 3, är det förstås every club for itself som gäller.
Att pengar allena inte är en garanti för framgång är förstås sant - titta på FC Thuns årsomsättning kontra lagen de slagit ut, till exempel - men ingen kan väl annat än hålla med om att rejäla ekonomiska muskler ger bättre förutsättningar till framgång?
Innan någon kommer att påpeka att denna sammanställning är en utopi, att skolor, daghem och sjukhusvård måste vara högre prioriterade än fotbollsklubbar, och så vidare och så vidare, så vill vi påpeka att, eh, vi vet.
Men det här är lik förbannat det närmaste en handlingsplan vi kommer på en höft.
4 Comments:
Skolhem, sjukvår osv är viktigare men komunala satsningar på fotbollsklubbar skall inte ses som en utgift utan som en investering som betalar tillbaka på flera olika sätt.
Arena problemet i Stockholm är tex inte ett välgörenhetsprojekt för en eller två stockholmsklubbar utan ett projekt med en strikt ekonomiskkalkyl som bara måste gå ihop.
Med andra ord är den ekonomiska satsningen redan täckt.
Sedan kommer massor av sekundära fördelar, av en arenasatsning komunnen tillgagn.
Frågan är bara när Stockholms stad skall inse detta och göra något konkret åt det.
Sedan går samma resonemang igen när det kommer till frågan om "artistskatt" osv osv.
Det som är bra för idrotten är bra för...riket! Halleluja.
Ehh, intressanta forslag. En tanke som ingen dyftat annu och som kan satta mest prass pa kommuner, moder svea och klubbarna. Gor en skandinavisk liga! Se och lar: Vi utgar att antal lag ar proportionerligt med antal invanare i landernas ligor. Fyra danska, fyra svenska,atta svenska (hoppas det stammer) lag. I hemlamdernas division 1 spelar de andra lagen kvar for att sedan motas i ett royal League liknande kvalspel till hogsta ligan "Scandinavian Leagaue". Vidare far de tre bast placerade i "Scandileagaue" kvalplatser till Champions Leagaue, tre uefacupkvalplatser for lag 4,5 och 6 och sa lite intertoto pa det.
Iochmed en skandinavisk liga far lagen standigt bra motstand och forhoppningsvis vill alla spela fotboll, kvaliten hojs, trupperna maste vara battre, publiken kommer (tank er Bajen Vs Brondby pa soderstadion istallet for Gefle eller Hacken..forhoppningsvis kvalar aldrig Alesund in...), sponsorintakterna okar da ligan blir mer intressant och far ca 16 miljoner invanare att folja ligan. Pressen pa Sverige blir att kunna erbjuda lika bra arenor som Norge och Danmark samt liknande avtal for spelare och tranare. Ett omtvistat forslag jag vet, men en uppgradering av fotbollsklimatet bade pa och utanfor planen kanns ganska bradskande en dag som denna.. For ovrigt hatar jag att skriva pa engelska tangentbord, spraket blir sadar, men sa bor jag i Sydafrika ocksa.
Eller så tar man bort bröst-tonerna och börjar skilja på äpplen och päron...
Publik, intäkter och sådant - är en sak.
Att MFF ställer upp med en offensiv vänstermittfältare som är fullkomligt livsfarlig bakåt, som vänsterback, är en orsak till att de förlorade...
Peter Abelsson, hygglig Superettan-spelare, som mittback, är en andra orsak till förlusten...
J-I Höiland, grym högerback och habil mittback, som den andra mittbacken, är en tredje orsak till förlusten...
Hasse Mattisson, hårt arbetande mittfältare, som högerback, är en fjärde orsak till förlusten...
ALLA, precis ALLA, svenska lag som tagit sig till Champions League har inte haft Europas fyra bästa försvarsspelare, men däremot Europas stabilaste fyrbackslinjer. Som enheter har backlinjerna i alla lag som tagit sig från lilla Sverige till de stora arenorna varit beredda att springa till de dör, och haft kondition nog för att undvika att dö.
DET är den stora skillnaden.
Sen får man snacka om Skoog, Bjärred, Litmanen och höst/vår-säsonger hur mycket man vill.
Det hade inte de svenska lag som tog sig till Champions Laegue för fem, tio år sen. Men man hade Europas mest löpstarka, snabba backlinjer.
Värt att påpeka i sammanhanget att ...grönvita sidan upp! absolut inte förespråkar en övergång till höst-vårspel.