Sista kvarten

75 minuter - exakt 75 jävla förbannade skitminuter - in i matchen nickade Alexandersson, efter att ha använt David Johansson soom någon sorts trampolin, in 1-2 inför 12628 halvt förfrusna och två tredjedels förtvivlade på Söderstadion och säsongen var slut, avskriven, över, borta, farväl.
Ändå tystnade inte sången, bortsett från en chockad sekund.

Sedan tröttnade Göteborgs betongmittfält, helt plötsligt hade vibåde hjärta och aktiv coachning och i säsongens elfte timme (egentligen den 37:e timmen, men klyschor finns för att man ska slippa räkna) fungerade plötsligt mittfältsromben som det varit tänkt att den skulle fungera.

Detaljer? Öh -- pang! Mål! pang! Mål!!! Ungefär det man minns.

Vi kände lite sorg, när vi krossat Göteborg. Trots allt.
Men så här i efterhand kan man konstatera, att även om vi den närmaste dagarna kommer att tvingas värja oss från horder av kramsugna Djurgårdare, är detta självklart det minst dåliga alternativet.
Nu lever hoppet, det fåfänga, svaga, darrande hoppet om ett stilfullt och värdigt avslut på den här berg- och dalbanesäsongen - läs, "Royal League" - en vecka till.
En vecka är kort. Men en vecka kan, i det långa loppet, vara väldigt viktig.
För en Hammarbysupporter är vintern tillräckligt lång, och tillräckligt kall ändå. Även om den förmodligen är ännu kallare i Sundsvall.